För ett par år sedan, när jag inte hade pojkvän, så sa jag till mig själv - jag ska alltid vara snygg för min pojkvän. Han ska ha en flickvän som han stolt kan visa upp för sina kompisar. Jaha, och hur är det då? Jag sitter här i soffan, orakade ben, babyluggen hänger fram i pannan, ansiktet är helt rödflammigt som det av någon anledning alltid blir efter dusch. Om jag känner mig som en snygg flickvän? Nej. Men jag vet ändå att när han kommer hit så kommer han le och pussa mig. För när det är på riktigt så är det inte sådär superviktigt att hela tiden vara stylad och "snygg".