Det känns bara som att någon slår mig, spottar på mig och skrattar åt mig. För jag kan ju inte. Klart jag fattar att jag borde rycka upp mig, tänka positivt, släppa det och gå vidare. Det spelar ju ingen roll egentligen. Det var något som hände för flera år sen, eller något som jag inte ens borde bry mig om. Men det är det som är problemet. Jag kan inte släppa det. Hur mycket jag än försöker, så går det inte. Och det spelar ingen roll om jag "tänker positivt", för det är något som jagar mig. Inget jag kontrollerar. En "bra" dag slutar alltför ofta med att jag vaknar gråtandes på natten. För i sömnen kan man inte trycka undan det längre, man kan inte "tänka positivt".

Och det är så frustrerande att vara så medveten om hur litet ens problem är, men att det ändå känns som att ens värld rasar samman. Och folk runt omkring kan inte se det - såklart. De ser de små problemen, och de ser hur lätt de själva hade kunnat lösa dem eller strunta i det. Men jag kan inte det.