När jag säger till folk att jag jobbar inom äldrevården svarar folk mer än ofta genom att rynka på näsan. Folk som är desperata efter jobb säger ofta "jag kan tänka mig vad som helst - men inte äldrevården."

Faktum är att, ja, det är faktiskt ganska äckligt ibland. Och en del människor har haft mackan på ena hållet hela livet, och får därför ett raseriutbrott när jag lägger den på andra hållet. Men tänk dig själv in i den situationen. Du har alltid gjort saker på ett speciellt sätt - även nu om du är ung har du redan dina vanor. Dessa människor är närmare 100 år. De har sina vanor, rutiner. Och helt plötsligt kan de inte ta hand om sig själva längre, och hamnar ofrivilligt i en situation där andra måste hjälpa dem med allting. Hur skulle du känna om någon okänd följde med dig in på toaletten varje gång? Bestämde när du ska vakna, sova, gå på toaletten, äta mat - allt.  Dessa människor är just människor. Med känslor. De tycker också att det är jobbigt. Inte bara "också jobbigt". Det är så mycket värre för dem. Självklart.

Några gånger har vårdtagare på mitt jobb tittat på mig och sagt "stackars dig som jobbar här", eller "varför valde du ett sånt här jobb?". Nej. Det är inte synd om mig. Att jobba på ett äldreboende är så mycket mer. När någon säger "tack", när någon säger "vad snäll du är", när någon ler, när någon kommer ihåg mitt namn, när någon har en bra dag. Allt sånt där är så mycket viktigare. Och jag vill göra allt jag kan för att dessa människorna inte ska känna sig som en börda för oss. Jag vill att de ska känna sig viktiga, värdefulla och älskade.

 

Det enda jobbiga med mitt jobb är när klockan ringer 05:20 på morgonen och jag inte kunde somna förrän vid två.